Mars 2011.
Jag hade känt en knöl i bröstet ett tag men eftersom jag ett år tidigare hade varit inne på mammografi och de då talade om för mig att jag hade knöliga bröst och att det var svullna körtlar trodde jag inte det var någon fara.

Jag beställde tid på vårdcentralen och det bar vidare till mammografi på sjukhuset Ryhov. En vecka av oro och väntan. Så ringde de och jag fick svaret att de hade hittat en tumör. Efter det fick jag ytterligare åka in och ta röntgen och biopsi, där de kunde se att det var en aggressiv bröstcancertumör. Stor som en tennisboll och en i lymfkörteln i armhålan på 2,5 cm.

Jag var i chock. Hur skulle jag berätta för barnen, vad säger man?

Det var kaos, hela familjen var upp och ner. Det blir så mycket känslor som är svåra att hantera.

Det blev mycket förberedelse innan jag skulle börja med cellgift. Jag fick ett cellgift som heter Fec. Jag skulle få fyra behandlingar var tredje vecka. Efter tredje behandlingen fick jag veta att jag inte svarade på cellgiftet så de fick byta ut det mot Taxotere. Jag fick börja om på en ny kur på 4 behandlingar. Då kändes det tufft. Funderade många gånger på om jag skulle överleva. Tiden gick och efter 3 behandlingar fick jag beskedet att tumören hade krympt. Nu var jag operationsklar, äntligen skulle jag ta bort mitt sjuka bröst. Kändes vemodigt att behöva förlora brösten. Det känns som man tappar en del sin kvinnlighet. Men bara jag fick bli frisk, det betydde allt.

Sen var det dags för strålning, 25 st behandlingar 5 dagar i veckan. Jag blev trött och fick brännskador på huden. Efter alla cellgiftsbehandlingar så kände jag att kroppen var helt slut.

Men så länge jag levde i detta kaos så drevs jag framåt för att få ett slut på det.

Jag hade bestämt mig från början att ta mitt friska bröst också, för att vara på den säkra sidan. I oktober tog jag mitt andra bröst. Jag gick på en antikroppsbehandling som heter herceptin som ska leta i kroppen efter sjuka celler, och ta död på dem. Det var 17 behandlingar, men som man inte blev dålig av.

Sista behandlingen tog jag i slutet av maj 2012. Sen gjorde jag en skelett och mjukdelsröntgen för att se så allt var borta. Men det visade sig att jag hade två svarta prickar på höger lunga. För mig var det som att dra ner en rullgardin. Jag fick göra om röntgen 3 gånger vart tredje månad, innan de konstaterade att det var strålningsskador.

En otrolig lättnad. Min resa har gått upp och ner ordentligt och jag är så otroligt tacksam över att jag har klarat mig igenom detta. Jag har blivit mer ödmjuk till livet och värdesätter de små ljusglimtarna i vardagen.

För mig var min räddning att jag var väldigt öppen med min cancer. Jag fick ett otroligt stöd av familj och vänner.

Det var viktigt för mig att sätta upp delmål på vägen, för att orka ta sig i mål.

Kram Sussie

 

Kommentarer inaktiverade.